I morse städade jag med en äldre fransk madam. Hon hade bestämda àsikter som var motsatsen till mina. Det var bàde frustrerande och roande. När jag bäddade runt pà min sida rev hon upp hela lakanen igen och lade det àt andra hàllet. Till sist medgav hon att det var rätt fràn början. Det slutade med att vi tog varsina rum. Visserligen kom hon in till det rum jag bäddat färdigt för hon var övertygad om att det behövdes nya lakan i de nybäddade sängarna. När hon började riva upp de igen blev jag för "grav" allvarlig tyckte hon. Sen blev jag inviterad hem till Barbaras lägenhet ochg blev bjuden pà lunch.
Efter lunch har jag setat pà en uteservering och pratat med en tysk Klaus som kuskat runt (mest i Marocko) i 25 àr. Han har en inredd lastbil fràn 1963 som han bor i med sin tredje och fjärde hund. Mor och dotter. Modern hittade han som valp pà Kreta, hon födde överraskande hund fyra i Marocko.
Men mest pratade han om att inte ha hus, hem och grejer och den längtan han kan se hos folk han mött, som vill ha att liknande liv, men ändà inte kan ge upp trygghet och status för att fà det. Han gav mig tips pà en spansk by som heter Benvizo. Där bor folk fràn hela världen i tipis. Som lever ett fullvärdigt socialt liv i ett alternativt samhälle. Undrar om jag kan fara dit.. Om inte denna resa sà kanske lite senare. Jag ska fundera pà saken.
Jag sitter pà hotell Canal, mindre än en meter ifràn mig stàr ett sällskap och högljutt skàlar och sorlar. Det blir svàrt att göra tankarna hörda sà det blev en kort berättelse idag. Ha en trevlig Kungens födelsedag och Valborg! Allt gott /Lisa

Jag har blivit hotellstäderska i södra Frankrike! Tänk att jag alltid tycks ha an förmàga att jobba med allt möjligt lite överalltstans. Jag fàr sàdan insyn, fàr se mànga ställen fràn insidan. Jag är inte bara turist. Det verkar som ödet vill knöka in sà mànga erfarenheter det bara gàr i min stund här pà jorden.
Vad kul det var att träffa Janne. Vi har ju aldrig talats vid förut men har ändà mycket av 10-17 àrs tiden gemensam. Det skiljer nàgra àr mellan oss, men vi har fàtt ynnesten att uppleva den tidsperioden i vàra liv hos bergsmännen Erik och Kalle Ardesjö med familj i Löa.
Här i grannsamhället Argeles skulle han besöka en dansk kvinna tillika konstnär, Christina Schönberg, och han erbjöd mig att fà följa med! Hon blev förtjust i mina verk och gav mig tips pà personer och ställen jag ska visa min konst. Pierre Gruv, Atelier Terre et Toile i Collioure och Moderna(!) galleriet i Ceret. Innan hon och Janne skulle ägna sig àt sina affärer presenterade hon mig för en Caféägare som hade konst pà sina väggar. Han blev alldeles avlàng i ansiktet när han sàg mina verk. Tyvärr, de kan börja brinna sa han. Mànga pinsamma bortförklaringar har jag hört av de som inte gillar eller förstàr min konst, men det här var nàgot nytt. Jag tycker faktiskt att det var lite roligt. Annars kan det bli pinsamt.
Det blev det tyvärr senare pà Hotel Le Manior. För mina tre gulliga kompisar hade sett till sà att jag kunde fà visa upp min konst. Jag àkte tàg fràn Argelse, för att hinna till deras lunchbrake. Jag hängde upp och lade ut mina tavlor och berättade om processen och erbjöd dem halva priset eftersom jag skulle behöva stadga upp min kassa. Det har ju gàtt en mànad utan nàgon som helst inkomst, men en himla massa utgifter. Sen dess har det varit en jobbig känsla. Jag vill ju absolut inte pracka pà nàgon min konst. Jag vill ju bara att den ska hamna hos nàgon som vill ha den hos sig.
Janne erbjöd dock att jag kunde hjälpa till med städningen, och det erbjudandet tog jag tacksamt emot. Pà sà sätt blir utflödet inte lika kraftigt.
I morse stack mina tre kompisar, de hade turen att àka med samma plan som Janne, och fick sàledes skjuts hela vägen fràn hotellet. (Tyvärr fick jag inte tillbaka min cortisonsalva som jag kurerar psoreasisen med. Det var ju väldigt tokigt!)
Tillbaka till danskan Christina; Hon har köpt och restaurerat ett hus centralt och med takterass. Hon tar emot grupper (fràn Danmark antar jag) och ger undervisning i akvarell. Hon sa att om jag ordnade kursdeltagare sà skulle jag kunna ha tovningskurs där. Hon skulle ordna utställning till jul, och dà är mina tovade alster välkomna att hängas upp. Sà jag har ju faktiskt en utställning inbokad.
Pà eftermiddagen har jag fortsatt med kanalsömnad pà baksidorna. Jag köpte ytterligare 10 lister, som borde räcka till 50 alster. Jag ringde Yvonne i Skàne och bad henne ha ögon och öron öppna för ställe i Skàne. Om det visar sig att Fransmännen fortsätter att bli lànga i ansiktet, sà borde jag tänka i andra banor. I dag dagdrömde jag att jag och Lotta bodde pà västkusten. Hon hade kurser i drama och jag i tovning.
Ja, men vet aldrig vad som komma skall.
Jag har mycket städning i morgon, men sen pà tisdag sà tänker jag att jag far till det Christina tipsade om.
Jag pratade med Emil igen. Jag blir aldrig trött pà den ungen! Han känner sig mer vuxen än jag.
Nu har min surftimma gàtt till ända. Jag àterkommer nog! Föressten sà tänkte man skicka hem min bil pà tradare, tillsammans med min packning! Jag ringde chefen pà Trygg-Hansa som förbluffad blev när jag presenterade mig. Jag lade just fram ditt ärende pà mitt bord, sa han. Ängelen jobbar pà bred front, tänkte jag. Vi làter verkstaden laga din bil här i Frankrike sa han, Tomas Persson. Bra sa jag. Men verkstaden kommer väl inte att beställa dörren förrän pà tisdag, sà det kan nog ta en vecka till. Hej dà /Lisa

Jag vet inte om det är jysst av mig att ta er med i min berg och dalbana? I morse kände jag mig bara ledsen och làg kvar i sängen till halv tio. Jag läste en av böckerna jag slängt med; Kung Märtas döttrar. Märta Sture som förlorade sin man och tvà söner i Stockholms blodbad. Helt bisarrt att välja en sàdan bok, men jag ser ändà fram mot fortsättningen i kväll. Boken har jag nog fàtt med i en auktionslàda eller liknande, jag slängde med alla böcker som jag inte läst, sà det är en härlig blandning.
Nàväl, jag gick ned till stranden och ringde min son Emil som spelat och sjungit i tunnelbanan i Paris för första gàngen. Han var besviken eftersom en uteliggare rànade honom. Emil försökte erbjuda honom sin banan istället, men snubben ville väl ha pengar till sprit. Men nàgon bra musikkontakt lyckades visst Emil fà pà den där stunden.
Utanför telefonkiosken stod Barbara, patronessan pà hotellet. Hon hade ett ärende att ringa sen tog vi en kaffe pà en uteservering. En väninna till henne dök upp och hon var dagens viktiga person för mig skulle det visa sig. Hon var intresserad av min konst och följde med till hotellet. Väl där gav hon mig alla sina, för mig oerhört nyttiga, àsikter. Här nere har man stenväggar. Man kan inte sätta upp bonader med nàlar som vi gör i Sverige. Jag màste ordna nàgon upphängningsanordning, eller sy pà dem pà kuddar eller mitt pà en pläd. Helst màste jag visa ett helt koncept. Annars kommer ingen förstà vad de ska vara till. Jaha...
Jag letade pà en affär som hade trälister och sà har jag sytt korta kanaler pà baksidan i bàda ändarna pà ulltavlorna. Jag hade med en kniv som jag har delat listerna med och karvat ut snör-skàror. Jag har gjort tre och en halv klar. Sen var jag tvungen att göra nàgot annat. Jag har samtidigt tvivel som gnager. Jag har ocksà plockat runda tunna gràstenar som jag skriver runor pà. Jag ska tova smàpàsar till dem. Men vem kan översätta texterna som hör till? Jag ska kanske tova fler flask-kramare? Jag vill inte tillverka mer förrän jag sàlt nàgot.
Nu kom Janne förbi! Han som tipsade mig om Le Manoir och den här orten fràn första början. Vi ska ses vid hotellet om en halvtimme. Det är nog väldans bra att tänka pà annat ett tag. /Lisa

I morse vaknade jag och kände mig helt lugn och tillfreds, men nu är jag lite rastlös; inkomsterna màste komma snart. Jag har hämtat tàgtidtabell för att jag ska till Colliour i morgon tänkte jag. Jag fràgade hur jag kunde bära mig àt när jag var där (i förrgàr) för att kunna fà exponera mina alster. Tipset jag fick var att besöka restaurangerna.
Terapeuterna vill ocksà se mina alster, och jag har lovat att underhàlla dem. Jag har tränat pà texten "Vi vill se en snut" och "La Habanera" medan jag plockat snäckor pà stranden. Butiksägaren kramade om mig när jag gick förbi och pàstod att jag var lika röd som hans tomater i ansiktet.
Eva, min nya kompis, sa att jag var i kris (positiv sàdan). Man blir det när man byter liv som jag har gjort. Jag màste ge det mer tid, det är en process som är viktig att ge tid. Jag ska inte känna att jag màste ta nästa steg direkt. Det gäller ocksà att ha tillit och förtröstan, hitintills har ju allt skett för ett gott syfte, även inbrottet.
Jag tycker tjuvarna var sà gulliga som stoppat tillbaka sakerna de inte behövt in i bilen igen. De var hungriga, och det enda som försvann var ju min picnic-korg. Att de kollat igenom allt - utrivet pà stranden, förstàr jag av all sand i väskorna. Det finns bara ett gäng utanför samhällsramarna här, hemlösa. Jag fick en impuls att köpa jordgubbar till dem, för det kan de ju inte unna sig, men de har nog förstàtt att det var jag som ägde bilen, sà de hàller sig lite pà avstànd. Nu ska jag gà ned till stranden igen. /Lisa

Nu är jag lycklig igen. Jag tror allt har en mening, för hade inte allt detta hänt hade jag väl inte haft det som jag har det nu. Jag bor pà Le Manior, och det var ju dit jag hade tänkt mig fràn början. Men dà hade jag svàrt att gà dit och förhandla om ett bra boende pris. Nu är jag ju fast här och jag kan inte utnyttja freehospitality. Sà det var ju bara att prata med patron pà bygget; Barbara. Och bara berätta om min situation. Hon gav mig ett rum, visade tillgàngen jag fick till kök. Jag tillbringade timmar med att kànka pà sakerna; 2tr ned, backe upp och 2 trappor upp, fram och tillbaka sà armarna har blivit längre, men jag har ju dusch!
Jag bor sà bra, och jag känner att där kan jag tillverka ullsaker för helt plötsligt ligger kreativiteten och bara väntar, precis som en god bok kan göra. Jag har gjort mig bàde lunch och middagen; avacadon är krämig och tomaterna stinda av smak. Kikärter pà burk och härliga morötter. Jag hittade potatisskalaren pà rummet. Jag är helt enkelt lycklig. Stranden är full av badande människor. Jag fàr hela tiden sms av SOS som har hand om bilärendet. Det har ännu inte blivit nàgot beslut om verkstaden ska fà uppdraget, sà det här kan dröja - och det fàr det gärna göra.
/Lisa

I gàr morse käkade vi frukost ihop; jag och terapeuterna. Jag gick för att hämta bilen medan de gjorde sig klara för vàr utflykt. Bilen stod eftergatan, men ju närmre jag kom sàg jag att min bil hade en avvvikande spegling i sidofönstret än de andra. Rutan var borta! Istället làg där krossat glas under en uppbruten dörr. Jag hade alla mina ullbilder däri.. dragspelet..95% av mina kläder.. alla akvarellfärger, cd-skivor fyllda med bilder som jag tankat ur datorn; Allt var kvar! De hade bara tagit min stora picnic-korg som var fylld med mat och servis.
Jag blev lotsad att följa med till Gendarmeriet. Och det har man ju sett pà teve, att de ska man inte helst ha nàgot att göra med. Som tur vad hade jag de tre kvinnorna som stöd och ràdgivare. Visserligen fick man sitta i en evighet utan om de ens hade noterat en, men sen fick jag och Eva komma in till polisen som skulle skriva rapporten. Han var sà charmig, och sà snäll och faderlig. Han bjöd Eva pà eld och hämtade en askkopp àt henne. Han ritade ett staffli, en färgtub, en pensel och fràgade om de inte hade stulit dom där sakerna? Nej, nej sa jag hela tiden. Allt är kvar. Jag hade ingen tanke pà att skarva, han kanske tyckte att jag skulle det? När det var klart (eftersom jag är ogift fick jag svara pà vad min papppa heter och vad min mor hette som ogift) kramade han om mig, och pussade pà mig, erbjöd oss att ta hans lunch och gick sen ut och försokte klämma tillbaka dörren. Sen stod han bakom och grinden och vinkade sà länge han sàg oss i backen. Han var ju underbar! Jag ska aldrig dra hela franska polisstyrkan under en kam! Han gav adresser till Opel garage. Närmast var det som duvorna drillat om hela morgon; Collioure. Vi plockade ur all packning vid mitt hotell och sen for vi och letade efter centralgaraget. Där àtog de sig inte plàtskador, sà de hänvisade till en annan ort, som làg en kvart àt Perpignion hàllet. Marie var àksjuk sà hon och Kristina stannade i Collioure. Jag och Eva àkte och hamnade rätt, otroligt igen! Jag ringde upp sos i Danmark. Fick prata med en svensktalande som växelvis talade med mig och firman. De gör upp allt sinsemellan och jag fàr àka taxi för 50km. Sà bilen lämnade hos dem och ska fà en ny dörr. Vi for med taxi till de andra som hittat otroliga konstnärskvarter i staden. Vi flanerade ett par timmar och sen for vi med tàg hemàt. Rummet är nu fullbelamrat men allt är ju där. Jag saknar nog mest linfröoljan och potatisskalaren. Men egentlien sà är det otacksamt att överhuvudtaget säga annat än att jag àterigen haft änglavakt! Nu ska jag köpa frukost och planera vidare, här blir jag ju fast ett tag. /Lisa

Det är ju underbart! Jag gick ned till stranden och satt där i muligheten och plockade bland gràstenar.. Detta var i morse.. Sen gick jag lika själv och satte mig pà en cementkall parkbänk och sade högt till min följeslagare (Ängeln) -Nej nu vill jag att nàgot positivt socialt ska hända! sa jag högt. Dà hörde jag svenska röster fràn bänken närmast, tre kvinnor som önskade att de hade tillgàng till en vattenkokare. Jag skrattade för mig själv; Nu var det serverat, nu är det faktiskt upp till mig att tordas ta kontakt. Jag hälsade med orden att jag var pratsjuk och undrade om jag fick störa. Vi pratade om hotell och jag sa att jag inte hade dusch men ett handfat och en vattenkokare, sà den kom pà tal utan att jag tänkte pà det. De erbjöd mig att följa med pà söndagsmarknaden, och sedan har vi följts àt under dagen. Alla tre är terapeuter och jag har fàtt en heldagsterapi. Vad skönt, de har analyserat mig och mina behov. Vi drack kaffe pà deras vàning och jag erbjöds och tackade ja till en dusch, vi har ätit lunch ihop och i morgon ska vi tömma min bil och fara pà utflykt till Salvador Dali museet i staden intill. Jag har bokat rum ytterligare en natt här. De visade mig ateljéer som bättre passar med min naiva godtrogna konst, som jag ska försöka fà en bättre deal med. I min mail har jag fàtt medlemsskap i free hospitality.com. Allt ordnar sig, jag känner mig sà glad. Jag har dessutom druckit en öl och tagit mig en whisky! Den bytte jag med tjejerna mot en toarulle. Tack kära Lotta för bilden. Jätteroligt att du bidrog med den. /Lisa

Här bor du nu!

Kunde inte låta bli att följa din rutt på google och se var du bor.
Åhh vilket fint hotell, hoppas att de inte misstycker att jag lånar bilden. Det verkar ju som en öppning nu äntligen, långt från motorvägsgalenpannorna! - dra in luften från havet och låt lungorna fyllas av "medelhavsmusiken".

Våren är nu här, 10 grader i skuggan kl.10 på morgonen Kramar från Oskarsvägen

Nu är det sommar! Tänk att den där lilla opeln som nyss stod omgärdad av en snödriva, nu stàr i skuggan av en palm med Medelhavets tröstande pustar. Blàser lite pà lacken där pojkarna riste med niven. Jag kanske har fàtt solsting? Jag börjar bedarra jag med, det var en tuff resa mellan ursinniga làngtradare som àkte slalom i protest över att de blivit omkörda av andra làngtradare. Dà gäller det att parera och vara pà sin vakt. Nu är jag i Banyuls (nära Colliure) nära spanska gränsen vid Medelhavet. I morse àkte jag fràn Beziers där jag stannat över natten. Det var en stor stad. Jag verkar säkert räddhàgsen, men jag har blivit modigare att köra genom storstäder. Det finns änglar att fràga pà de flesta bensinmackar. Och jag har fàtt lokalsinne som jag saknat hela livet. Jag bor pà ett hotell som heter Canal. Det kostar 35 EUR per natt, men dà saknas dusch och toalett. Det är dock det charmigaste rummet jag haft. Det är dyrt i Banyuls. 6,5 Eur för en glass pà en bar. Till min glädje öppnade en liten speceriaffär efter siestan fastän det är lördag. Jag köpte tomater och äpplen, bröd och ost. Det var en bra idé att ta med vattenkokaren, sà jag fixar mitt kaffe själv. I dag var jag verkligen pratsjuk, sà jag ringde min vän Lotta, skönt att hon finns. Jag blev vid bättre mod. Jag gick med mina tovade alster till den lilla byns enda galleri och där försökte jag göra mig förstàdd med konstnären. Jag tror att jag kan fà ställa ut mot betalning, jag vill hellre betala procent. Men vi kan inte konversera, sà i morgon ska hans fru kontakta mig pà hotellet, för hon är tysk, och kan prata engelska. Sà nu har jag faktiskt börjat med det som jag tänkte. Finns möjligheten att sälja här, sà ligger det strategiskt bra till pà mànga sätt. Rika turister, nära Barcelona flygplats och den billiga spanska landsbygden där jag kanske vill slà mig ned?
Nu till min route. Jag var alltsà i Rocamadour som ligger mellan Limoges och Toulouse, sen àkte jag i berg och dalbana genom Figeac, Rodez över till östkusten; Montpellier Perpignan, Argeles Collioure och nu Banyuls. Det börjar närma sig 2800 km.
Stenarna är flata, grà och smà, snäckor sällsynta, men nu ska jag ned och leta. Jag brukar alltid fà betala för övervikt, som brukar bestà av stenar, när jag är utrikes, men nu spelar ju vikten ingen roll. Om jag fàr sälja alster sà kommer jag att fà utrymme förbàde det ena och det andra.
Först ska jag kolla lite pà nyheterna pà webben innan min internet timma är över.
/Lisa

Så bra att du hittar internetställen!

Jag lämnar mina meddelanden i kommentaren nedanför hädanefter. Bara så att du vet! Så får du använda det här utrymmet själv. Kram min vän

Cousserquel. Här sitter jag pà ett toppmodernt dataföretag i en by fràn yngre medeltiden. I gàr for jag till Garglesse. Vackert, vänlig bartender, mànga blommor och intressanta insekter. Där finns hus fantastiska hus att bo i, men den vänlige bartendern sade att det inte är nàgon som köper konst här. Synd. Men han vet; hans svärfar är belgaren Jean Potier (ej säker stavning) som bor och verkar där. Han är en skulptör i världsklass. Jag märkte att den lilla byn var en riktig sjusovarby, och inget större turiststràk finns i närheten sà jag for vidare; till Rocamadour. Det skulle jag inte ha gjort! Herre min je vilka serpentinvägar utan räcken, med branter sà djupa att jag var tvungen att blunda för att inte dàna. Jag lyckades ta mig upp ändà, för det var omöjligt att vända. Väl däruppe fann jag ett hotell med panoramautsikt som gav mig orokänsla. Jag vaknade av att stormen tjöt, och jag tänkte att härifràn törs jag inte fara; jag kommer att blàsa av, eller rasvarningsskyltarna kommer att bli sanna. Men det borde jag väl ha lärt mig nu att varken mina farhàgor eller förhoppningar infrias. Oj, det där lät jobbigt. Men jag har en jobbig dag i dag. Livet bestàr ju av sàdana ocksà. Jag har sedan kört sà det skorrar i framhjulet. Jag fällde en liten tàr, och dà dök det upp en bensinmack som jag hade önskat, och där var det en vänlig tjej som skrev en vägbeskrivning hit. Jag behövde kolla min mail, jag hoppas pà att kunna bo billigare framigenom. Resan gàr vidare; nu börjar jag bli lunchhungrig, klockan är 14.30. /Lisa

Argenton. Vilken underbar stad! Jag är mer än sugen pà att flytta hit. Och det här är ju det första jag har fàtt se av kultur-Frankrike. När jag lastade bilen igàr i Gonesse upptäckte jag att killarna inte barat gungat pà bilen. De hade även ristat in en "tag" med kniv i lacken. Ett sàdan där klottersignatur. Tyvärr kan jag inte släppa det utan jag tycker att det var sà förbannat onödigt. Jag snurrade in i Paris, men jag gjorde en u-sväng och körde upp pà en motorväg som kändes rätt även om det stod fel pà skyltarna. Jag kom rätt.. körde mot Orleans, med sikte pà Toulouse.
Avfart nr 17. Där stod ett hotell som jag önskade. Där tittade jag pà Frankrikes "Idol" pà rummet. Jag har inte sett en teve pà länge. Jag duschade varmt, men tyvärr vaknade jag flera gànger av att jag frös. Sen for jag hit och jag är förälskad i stan. Jag har ringt nàgra samtal eftersom min mobil inte vill fungera. Jag fàr sms men kan inte skicka. Nu sitter jag pà ett cafè, jättehyggliga människor som förstàr och pratar engelska. /Lisa

När man befinner sig i en sàdan här förort till Paris sà gäller det att man för sig sà att man inte väcker uppseende alls. När jag möter en grupp invandrarkillar pà en enslig gata, sà gäller det att se nonchalant och säker ut samtidigt som man verkar vara upptagen av ofarliga tankar.
I gàr hjälpte inte det. En kille kom fram och fràga efter klockan. Jag visade att jag inte bar nàgon, sen svarade jag vänligt och glatt pà hans provocerande fràgor. -"No, I will not go to bed until tonight, I am not sleepy" etc.
Medan jag gick gatan fram verkade han känna pà alla bildörrar efter gatan, vända pà varenda kupong i rännstenen, och snegla pà min handväska.
Jag kunde inte vända om utan att försätta mig i större fara. Dà vore det ju som om jag skulle erkänna hans övertag. Hjärtat började banka hàrdare ju närmare vi kom ett gäng killar, som var tjenis med honom. Jag försökte bara se oberörd ut och gick genom klungan in pà en sidogata där det strax làg en pàsköppen livsmedelsbutik. Som tur var hejdade killarna min följeslagare.
När jag kom ut hade de skingrats och han syntes inte till. Jag gick raskt hemàt, dà jag snabbt blev upphunnen av honom igen. -"Oh, hello again" hälsade jag glatt överraskad. Han bytte gator som mig, men gick 10 meter före eller efter. Skulle jag gà hem och làsa in mig, eller skulle jag gà àt ett annat hàll sà han inte ser var jag bor? Jag hade en sista gata kvar till huset men eftersom han gick före gjorde han misstaget att inte vika av. -"Bye bye" ropade jag glatt och vinkade och skyndade mig hem. Sen kollade jag i fönstret làngt in pà eftermiddagen om han skulle stà och spana nàgonstans.
Nyss när jag kokade kaffe i köket ràkade jag slänga en blick ut pà gatan. 8 killar i 15 àrs àldern hade samlats utanför grinden. 4 av dem satt pà min bil och gungade. Stackars lilla opeln. Killarna roades av att fotgängarna böt sida för att slippa gà i närheten av dem. Pà andra sidan bor det en skällig hund. Jag har muttrat över den när den skällt pà mig, dà jag grävt i rabatterna här. Nu försökte jag med telepati att fà hunden att skälla sà där enerverande. Och det gjorde den! Killarna tröttnade och gav sig av. /Lisa

Pàsk en dag till. Vàrvädret har kommit av sig. Jag hittade en gàngbar bokstav pà tangentbordet sà Lotta fàr lättare att förstà min franska(?) ;)
Jag var ju här i julas dà oljan tog slut. Dà var det kyligt, speciellt om nätterna. Nu har strömledningarna nere i källaren lagt av, sà pannan stàr still igen. Eftersom vàrvärmen kom av sig, sà blir man onekligen kulen. Inget varmvatten.. jag ska försöka göra ett dagsprojekt av att värma vatten i kastruller pà gasspisen till en välgörande tvagning.
Igàr hade vi kombinerad pàsk- och födelsedagsfest. Mireia, Emils flickvän fyller 23 idag.
Sarah plockade ris i trädgàrden som hon fick repa av en massa blad fràn. Hon blàste ur äggen, vitan och gulan hamnade i tàrtsmeten medan vi màlade skalen med mina gouachefärger. (Jag har aldrig màlat ägg i Sverige, men däremot när jag var utomlands hos svenskar i Rio de Janeiro för 10 àr sedan.) Emil màlade en Rolling Stones tunga, och ett hjärta med texten "Mireia" i, och ett hjärta med "mamma":). Jag hade tunn stàltràd som vi virade runt ulltussar i olika färger, och satte i riset. Det sàg exakt ut som pàskfjädrar.
När Mireia blàst ut ljusen pà tàrtan (chokladtàrta med ett "berg" av jordgubbar) delade hon ut ett tàrtljus till var och en; det är en Katalansk (norra Spanien) sed, som ska bringa lycka i kärlek. Det var en fin sed, som jag härmed kommer att införa som tradition.
En av gàrdagens gäster heter Pablo. Han är skàdespeleri personifierad. Vilken underbar värme och humor. Han är ocksà katalan. (Han skulle vara utmärkt i en av huvudrollerna i Down by law. Har du sett filmen sà vet du nog vilken roll jag menar. En underbar film.)
Pablo berättade om det glest befolkade omràdet söder om Barcelona. Det är bergigt och där odlar man druvor till Cava-vinet. Därifràn gàr det täta spàrvagnsförbindelser in till Barcelona. Kanske hittar jag mitt ställe där? Jag ska i allafall àka och kolla.
Sent i natt dansade jag, och jag ville aldrig sluta. Jag màste dansa mer; jag màr ju sà bra av det. Det var ocksà behagligt att bli uppvärmd i hela kroppen.
Mammut, katten, har kommit tillbaka till Gonesse. Hon ligger och sover pà soffan bakom mig. Hon har skrikit och spanat efter kattkillar i fönstren hela förmiddagen. Nej, nu ska jag börja med värmandet av vatten. /Lisa

Avund, avund, vadå var i Paris, är hela stan infekterad?? Hihi, vi har också VÅR men den är lite seg,,,krokus och snödroppar blommar snällt, snödrivorna ligger kvar här och där. Vägarna suger!! Ialla fall på landet. Så njut av fruktträden du vi sparar lite på våra.
Kramar Lotta

Igar var jag till Svenska Kyrkan här i Paris. Emil mötte upp pa Garde de Nord. Kyrkan var verkligen en kyrkobyggnad, med en mycket vänlig präst. Det fanns inget utrymme för en utställning pa väggarna där, men prästen tipsade om en boutique som en svenska och en norska hade med genuint nordiskt hantverk. Tyvärr sa hittade vi inte det stället. Vi gick fram och tillbaka pa den gata det skulle vara, men tyvärr förgäves. När Emil vek av tll sin skola, mötte jag upp med en skolkamrat till honom; Matteo fran Canada, vi gick till en pub och tog en kaffe. Léscalier (jag antar att min franska stavning är horribel, Trappan heter stället översatt till svenska) Det var pa det stället som Emil hade sin första spelning här i Paris. Det är kul att komma till de miljöer jag tidigare bara hört talas om. Sara, som Emil bor tillsammans med, har ordnat sa de ska fa en spelning pa en annan krog i samma kvarter. De har gjort en ansenlig repertoar med svenska sanger, alltsa de skriver latarna sjalva, men det later mycket 70-tal. Jag ska fota dem för en poster i helgen.
Jag stannar alltsa över pask, sen lutar det oundvikligen mot Spanien. Kopplingen gnisslar i bilen, men det är kanske inte sa farligt?
Jag har tovat ett jordgubbsarmband idag. Kanske blir det systerkrona av den. Jag har ocksa sprungit runt i trädgarden och jagat oranga skalbaggar, som verkar träffas i klungor och sedan ga i väg tva och tva för att para sig, sasom bärfisar; ända mot ända. (Det är da det verkar hända) Ludna steklar... jag blir alldeles lycklig över alla variationer. Jag bara maste investera i en insektsbok. Bara kamerabatterierna har laddat om sa ska jag ut igen. Fruktträden blommar. Det är var i Paris. Lisa

I dag tog jag mig till Svenska kulturhuset i Paris. Jag hade med mig ett urval av de tovade bilderna. Jag fick tala med en kvinna som skulle formedla mitt intresse av att stalla ut dar, till den ansvarige som var bortrest. "Det ar bokat flera ar framover" sade hon, men skulle anda lamna mitt visitkort med hemside- och email -adress. Jag plockade ända fram ett par sa hon skulle kunna fa en upplevelse av dem. Hon kande pa kvalitèn, tjockleken. Det var ju bra. Men jag lamnade inga for paseende eftersom det var ovisst nar jag kunde hamta tillbaka dem. Om den ansvarige ar intresserad sa kan Emil formedla det senare.
I morgon ska jag aka till Svenska kyrkan med ett urval.
De jag kommer i kontakt med har i Paris sager att jag ska fara till Spanien och Barcelona. Igar traffade jag en tjej som heter Marina. Hon kanner till en kille som har en vegetarisk restaurang där. Han vill hyra ut ett rum och han brukar lata konstnarer hanga sina alster i restaurangen. Han far min hemsideadress, sa han kan se vem jag är. Han pratar dessutom engelska.

Nu har jag bestamt mig for att beratta alla turer här. Det kan vara jobbigt eftersom jag har erfarenheter av att vara sa oppen kan leda till att jag kommer att sta till svars. Det ar lika bra att säga det här och nu (agora aqui) Jag ar bara ansvarig gentemot mig sjalv.
Den här resan borjade i juli 2004. Da slutade jag att röka och provade pa att tova. Under hosten sa minskade jag 110 kvadrat overmoblerat till ca 10, genom att slänga och lämna till loppis. Jag flyttade in i ett fardigmöblerat torp, (och gick en byggutbildning till plattsättare. Jag vill kunna göra mosaikklädda kök och badrum med kvalitèt.) I mars/april 2005 borjade jag tova motiv och i början av Juli hade jag min forsta utstallning, som har foljts av ytterligare tva mycket lyckosamma. I juli 2005 blev jag vegetarian och slutade med alkohol eftersom jag tror pa en förmaga att följa intuitionen om man skapar bästa förutsättningar för den.
Jag har tovat och tovat for att kunna ta med mig en ansenlig mängd, som är det enda kapital jag har med mig pa resan. Nu maste ju det ga att salja, annars sitter jag med skägget i brevladan.
Jag har minskat mina 10 kvadrat till 4. Som ryms i ett förrad i Ramsberg. Jag var en svang till tippen med det som auktionsfirman nobbade. Adeu tristesse, sjunger i mitt huvud. /Lisa

Det ar mandag i Gonesse, utanfor Paris. Solen skiner. Oj vad jag har sovit.
Jag tycker sa mycket om alla gamla slottsmiljoer jag sett i verkligheten och i sevardsbocker bade fran Luxemburg och Frankrike. Jag har borjat att riva i den vita och graa ullen. Det badar for riddarmiljoer, torn, murar och vallgravar...
Min son och Sara, som ocksa bor har, ar pa vag till teaterskolan. Sara ska in i en clownperiod och Emil ska vara datanorden Daniel den har veckan. Har vager man fantasierna pa guldvag, for att granska det trovardiga i dem. Karaktarerna far inte bli enbart karaktarer. Det passar mig valdigt bra att slappa vinterns allvar och ga in i humoristiska stamningar.
I dag ska jag prisbestamma mina alster i euro. /Lisa

Kul med dina rapporter, om resrutten. Just nu är du väl i Paris om jag är rätt uppdaterad. Jag åkte från Hallsberg igår,,till Örebro räknas det?? Idag tog jag bilen till biblioteket, det räknas nog inte...eller?
Kramar på dig/Lotta

Nu ar jag hos min son Emil i Gonesse. Luxemburgs gamla miljoer var fantastiska, sa inspirerande. Resan var stundtals laskig. Helt plotsligt var vagen sparrad med bommar. Jag hann inte tänka. Forsokte backa for att istallet kunna kora till en bemannad bom. Jag hade ju ingen biljett att lamna. Men sa insag jag att jag automatiskt skulle fa en biljett om jag korde fram. Den fick jag lamna ifran mig den flera mil senare, tillsammans med betalning. Nar jag narmade mig Paris okade trafiken och antalet vagar lavinartat. Jag sag en skylt som jag foljde, men den stamde inte. Plotsligt var jag i Paris-east istallet for Paris-nord. Jag kom av motorvagen efter en evighet, och gick in i en indisk restaurang i ett samhalle efter vagen. Mannen erbjod sig att lotsa mig till Gonesse: han korde fore i sin bil. Otroligt, vilken snall manniska. Sen snurrade jag lange i Gonesse utan att kanna igen mig. Till sist hittade jag jarnvagen, och darmed vagen hem till Emil. Jag at en god middag, och pustade ut. Jag klarade att kora fran Loa till Paris.
I dag har jag fotograferat blommor och insekter i tradgarden. Nyckelpigornas prickar ar mycket mindre i Frankrike.
Jag ar antligen i nuet. Lisa

Nu sitter jag pa EG-domstolen i Luxemburg, bredvid Majvor. Hon ska jobba lite till innan vi far ut till de skona omgivningarna. Slott, sa mycket slott. Vi kommer att se ett fatal.
Jag for fran Yvonne med familj, nagonstans mellan Hoor och Malmo. Upp pa Oresundsbron medan Rolling Stones dunkade Wild Horses i hogtalarna. Pa vag!! Sedan flot det pa, farjan Rodby - Puttgarden. Vinden och vattnet, sa harligt, bet i mitt ansikte. Jag var harligt klarvaken over vilken orord framtid jag har.
Autobahn.. ibland 5 filigt. I hundra mil korde jag. I Koln blev jag forvirrad, sag inte skyltar jag forvantat mig att se. Blev lite fortvivlad. Stannade och fragade pa en mack. Du ar pa ratt vag! sa han. Jag har ju bytt vagar och allt, men valt ratt! Sen i Luxemburg sag jag inte vagbeskrivningen i morkret. Jag korde bara for att kunna stanna och se pa kartan. Da ringde Majvor, jag beskrev huset jag stod utanfor, da sa hon att jag hade kort ratt, och var bara nan minut fran framme. Nu ska vi ivag. Jag aterkommer vid tillfalle. Lisa

Nu är jag i Skåne. Å vilket mottagande. Jag skulle kunna stanna en vecka. Jag har haft vernissage på salsgolvet, och jag var rädd att ulltavlorna skulle ta slut, för då var det ju bara att återvända hem igen! Men reskassan är stärkt, liksom mitt självförtroende. Nu stundar resan till Luxemburg i morgon. Jag är lite nervös inför den, det var jobbigt att köra 7 timmar som idag. Det är 100 mil till Majvor.
Lisa

.. jag hade tänkt att beskriva alla förberedelser i den här bloggen.. men det är ju så mycket att göra så jag hinner inte med att beskriva det.
Jag skulle ha åkt i morse.. mot Skåne. Men det blev för snoigt. Jag har skjutit upp mina besök ett dygn. Jag hade lastat i all ull och material i bilen, så den stackarn var absolut fullproppad (och krockvänlig. Man behöver nog inte montera in airbags i bilarna, det går lika bra med ull). Men jag fick inte rum med mina kläder, inte matsäck eller kartböcker.. Så jag började denna morgon med att tömma bilen och avväga varenda ulltott. Behöver jag så här mycket grönt... Jag blev faktiskt lite nedstämd. Sen kom Will förbi och sa att du kan lasta in mer, du behöver inte kunna se genom bakrutan. Så nu överväger jag om jag kanske kan få in en lite grön igen. Skönt att jag åker själv, jag tror att em medresenär skulle gå i taket om den skulle få se mitt velande. Men jag har en ursäkt, och det är en väldans trötthet. Det har varit så mycket att göra. Tömma och städa torpet, packa och planera resan.. Jag ska ta ett ryck med de sista köksskåpen.
Lisa